Höstvindarna viner och jag är helt slut.
Min energi har försvunnit och allt jag kan uppbåda går åt till att hålla skenet uppe när andra ser på. Väl hemma störtdyker jag, dag efter dag.
Det är nu fjärde helgen i rad som jag ägnar en hel del tid under ett tjockt, fluffigt täcke utan ork att prata med någon, eller göra något.
Ska livet verkligen vara så här?
Skillnaden den här helgen är att jag inte känner av den enorma ledsamhet som jag känt tidigare helger under täcket. Då har jag mest blundat och gråtit. Den här helgen är det bättre med det. Däremot är min kropp golvad. Hals och öron värker och jag mår allmänt piss, i kroppen men inte lika illa i själen. Alltid något. Hellre lite snor än massor av tårar.
Emellanåt hjälper jag till att packa och lyfta saker. I veckan ska större delen av lägenheten få nya golv så i princip allt vi äger och har ska få plats i vardagsrummet. Jag är inte helt övertygad om att det går men det återstår att se. Hittills är mycket redan flyttat på.
Just nu pausar jag, den onda halsen och Emilia i soffan. Smajlar för kameran och laddar för nästa lyft.
Så om jag inte hör av mig till er, kära vänner och släktingar, så är det inte för att jag är ointresserad av er. Jag orkar bara inte just nu. Orkar inte prata, tänka eller känna. Jag är sååå trött, utsliten och utmattad. En dag kanske jag kan förklara, om ni inte har ledsnat på att vänta då. Eller ledsnat på att vänta redan nu. Det skulle jag förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar