Förra årets bästa ögonblick!

Jovisst, jag tror att det har framgått vilket det var. Det bara går inte att komma över hur mäktigt, vackert och själagott det var under dagarna i fjällen i somras. 

Bara vi, naturen och ett steg framåt, ett steg till, ett steg till och inte mycket annat att tänka på alls. 

Även om jag var liiite rädd för att bli uppäten av en björn när jag skulle somna på kvällarna i tältet. Stuga is the shit ;) 

Lekar vid vatten

Det var kallt men vackert och tillfället fick liksom inte missas. Så jag tog med mig kameran ut på promenad. 

Lekte med ljus, vinklar och inställningar. 

Insåg att det är mycket jag inte vet om min kamera (eftersom jag aldrig läser en instruktionsbok och eftersom det var läääänge sen jag gick i gymnasiet och lärde mig om kamerainställningar). 

Här vet jag till exempel inte riktigt vad som hände, men det spelar liksom ingen roll. För det behöver inte vara perfekt. Det behöver bara vara lustfyllt och viljestyrt. Just så vill jag ha det. För bilderna ska inte säljas eller visas upp. Det är bara ögonblick av experimenterande och upplevelse. 

Inget annat än lek. 

På hemvägen funderade jag på hur somliga kan tycka att vindkraftverk förstör landskapsbilden. Vad gör då detta röktorn vareviga dag. Stör mig, det är vad det gör. En snurra är fantastisk vacker jämfört med det här. 

20 % av allt och inget

Mitt nya schema har startat. Nu finns det lite marginal i livet. För en kort tid i alla fall. Jag hinner tänka tankar från början till slut. Jag hinner lyssna på barnen, till och med leka med dem. Jag hinner med att göra ingenting alls. Och det är då allt sätter igång. Då hör jag vad jag själv tänker och inser att jag finns där inne fortfarande. Under alla lager av Annat, alla Måsten och all Stress, Press, Fix och Trix. 

Jag kan se solen gå upp medan jag dricker morgonkaffe, när barnen lämnats av i skolan. 

Vara fantasifull och kreativ med en nymixad smoothie i handen. 

Hinna jogga eller promenera, yoga och meditera. Hinna plocka med sånt jag vill få plockat. Eller låta bli. 

Jag hinner hämta barnen utan andan i halsen. Prata med dem om dagen, på vägen hem. Bygga tillsammans med deras lego, vika deras kläder. 

Och känna mig nöjd med att jag valt hur jag spenderat mina minuter och timmar. Vare sig det skulle vara i soffan framför tv:n (inte troligt att det är mitt första val med tanke på att det finns många roligare saker att göra) köra ett träningspass, storstäda, åka pulka med barnen eller baka en tårta. 

Hinner sippa på en sojalatte och känna att det nog skulle kunna bli bra med mig igen. Till slut. 

Så. Oerhört. Värdefullt.

Jag är tacksam för varje sekund som tar mig tillbaka till mig själv och till familjen. 

Minnen från resor till fjärran länder.

Vi reser inte ofta, men har fått med oss fina minnen hem från våra resor. Hemma i lägenheten påminner de oss om våra äventyr. 

Som de vackra maskerna från Gambia. Från tiden innan vi hade digitalkamera. Eller ens några barn. 

Och "mamman" som stora E kallade träskulpturen av en kvinna som Sverra köpte i Gambia. Hon har hängt med oss sedan 2003. 

Keramik från Kreta som plockas fram då och då. Färgen passar perfekt i vårt turkosa kök. 

Handgjorda tvålar tillverkade i de kretensiska bergen samt diverse kryddblandningar till grekiska rätter som Stifado. 

Min älskling är den vackra mönstrade miniskålen från Kreta. Jag ångrar att jag inte köpte fler och större skålar. Det fanns hur mycket som helst att välja på. Om någon åker till Agia Marina (eller däromkring) och knatar förbi Jacobs little shop får ni gärna hojta till. Jag har några önskemål på saker du kan få köpa med dig hem till mig :) 

Härliga curryblandningar från Sri Lanka. Så goda att man inte vill att de ska ta slut. 

Och den handknåpade sköldpadda från Sri Lanka. Buddhan döljs för tillfället av julgranen men även han fick följa med hem från paradisön Sri Lanka.

Det känns fint att ha olika delar av världen hemma hos oss. Minnen från tre världsdelar i vår lilla trea. 

Utöver det finns en och annan sak från resor vi gjorde innan vi hade varandra. Som porslin från Portugal, en basker från Skottland och en nalle från Paris :) samt inhemska resminnen som en vandringspinne från Härjedalen i somras. 

Hur gör du för att bäst minnas dina resor, när som fjärran? 

De bästa som finns

Är familjen! 

Det är väldigt synd att vi bor en bit från varandra och att livet kommer mellan för ofta. Annars skulle vi nog ses för jämnan. Vill jag tro.

Under tiden håller jag fast vid de stunder vi träffas och längtar tills nästa gång vi träffas igen. 

Det omvälvande med året som var och det hoppfulla med tiden framöver (långt inlägg)

Året är slut. 2014. 

Det har varit ett riktigt tufft år på många sätt. Väldigt tufft. Men även väldigt lärorikt och utvecklande. Förra vintern var jag en trasa. Helt slutkörd, milt sagt. Det var under förra vintern som jag började märka att jag inte längre var som jag brukar vara. Från början var det problem med koncentrationen och minnet, jag kunde varken förstå eller komma ihåg vad människor sa till mig. Svårt att orka med, att orka något alls. Jag kände inte igen mig själv och begick misstag jag inte borde göra och kände en krypande ångest i kroppen. 

Därefter kom mer fysiska symptom. De startade smått under vintern, förutom den eviga tröttheten. Hjärtklappning, hög puls som nästan gjorde ont. När som helst. Läskigast var det när jag låg stilla på kvällen och skulle somna och hjärtat slog som om jag sprungit en mil precis. Vissa kvällar undrade jag om jag alls skulle vakna igen, om jag somnade. Jag andades ytligt och var ofta yr i huvudet. När älskade farmor plötsligt gick bort blev det liksom droppen. Någonstans mitt i allt blev det värre. 

  

Jag träffade läkare, undersökte hjärtat, som var som det skulle. Stress kallades det tydligen. Jag tackade Nej till Sjukskrivning. Sånt har jag inte tid med, jag har ju saker att göra! Massor med Saker. Vid ett tillfälle, kort därefter, träffade jag en kurator på vårdcentralen som jag kände att jag inte kunde prata med. Via jobbet kom jag till en psykolog som däremot kändes mycket mer rätt. Men det tog tid. Jag är lite trög på det viset. När det gäller att förstå mig själv, att vilja prata om mig själv (det tog ca tre samtal innan hen bad mig att börja prata om mig själv istället för hur jobbigt andra människor har det i sina liv) eller känna och förstå mina egna känslor (hade jag ens sådana??). Efter lite uppgifter, utmaningar och nya synvinklar började jag sakta hitta en något stabilare grund att stå på. Jag kunde andas igen och pulsen blev mer normal, för det mesta. Läget blev mindre akut.

Kloka Vevve frågade häromdagen sina följare på Instagram vad vi kan idag som vi inte kunde för ett år sedan. Ganska mycket, kan jag svara på det. Ganska mycket mer om mig själv. Det kan jag idag.

Det har gått väldigt mycket upp och ner. Det är fortfarande mycket jag inte förstår och jag har en lång väg kvar till att bli mig själv. Väldigt lite krävs för att jag ska falla omkull men idag har jag fler verktyg för att resa mig än jag hade för ett år sedan. Efter ett halvårs samtal började det lossna för mig rejält. Tyvärr var samtalen slut ungefär då, när jag behövde dem som mest, jag har fått klara mig på egen hand sedan dess. Till en början var det som att falla fritt. Mörker och hopplöshet. Jag visste inte hur jag skulle orka vakna på morgonen. Ändå gjorde jag det. Trots att paniken och ångesten ibland smög sig på från olika håll. Även om ingen kunde se det. För sådant syns inte alltid utanpå.

För att det nya året, 2015, inte skall bli lika påfrestande som det förra har jag därför valt att inleda det på ett annat sätt. 

Jag har köpt mig själv lite tid och kommer under en period arbeta 80%. Jag hoppas att det skall låta mig hinna ikapp mig själv. De 20% jag köper kostar pengar, men ger mig tid att lägga på mig själv och inte minst på familjen. Jag vet redan vad jag ska göra med tiden. Och vad jag definitivt inte ska göra med tiden. För om det är något som är helt värdelöst så är det att slösa bort sitt liv på saker som får dig att må så dåligt att du inte kan motivera dig själv att fortsätta andas. För att orka med de saker som ändå måste göras behöver jag hitta mig själv i röran som jag blivit, tillåta mig få tid, få ta plats och unna mig sådant som får mig att må bra igen. Jag börjar tro på att jag kan vara värd det. Trots allt det fina som jag är med om är det inte alltid tillräckligt när pressen och stressen blir för stor. När man står ensam och skriker utan att få hjälp eller förståelse får man ta saken i egna händer. 

Om du känner igen något av det jag beskrev ovan se då till att du själv inte hamnar i mörkret som jag varit i. Det är inte värt det och det är Inte En Jävel som tackar dig för att du sliter sönder dig själv. Inte en enda. Allra minst du själv.

Jag tror på riktigt att 2015 kommer kunna bli mycket bättre än 2014. Det trodde jag inte för bara ett par månader sedan. Trots att väldigt mycket har varit riktigt fint och underbart med 2014. Under en bra dag är det som om inget av det jobbiga har varit, men om jag glömmer bort helt kan jag lätt hamna på botten igen. Genom att inte glömma kan jag lättare uppmärksamma tecknen på utförsbacken och då undvika att ramla neråt. 

Jag har skapat en gnutta hopp och det har krävts hårt arbete, familj och vänner för att göra det möjligt. Tack till alla er som inte gav upp när jag själv gjorde det. Ni är inte så många men ni är oerhört betydelsefulla.