Det omvälvande med året som var och det hoppfulla med tiden framöver (långt inlägg)

Året är slut. 2014. 

Det har varit ett riktigt tufft år på många sätt. Väldigt tufft. Men även väldigt lärorikt och utvecklande. Förra vintern var jag en trasa. Helt slutkörd, milt sagt. Det var under förra vintern som jag började märka att jag inte längre var som jag brukar vara. Från början var det problem med koncentrationen och minnet, jag kunde varken förstå eller komma ihåg vad människor sa till mig. Svårt att orka med, att orka något alls. Jag kände inte igen mig själv och begick misstag jag inte borde göra och kände en krypande ångest i kroppen. 

Därefter kom mer fysiska symptom. De startade smått under vintern, förutom den eviga tröttheten. Hjärtklappning, hög puls som nästan gjorde ont. När som helst. Läskigast var det när jag låg stilla på kvällen och skulle somna och hjärtat slog som om jag sprungit en mil precis. Vissa kvällar undrade jag om jag alls skulle vakna igen, om jag somnade. Jag andades ytligt och var ofta yr i huvudet. När älskade farmor plötsligt gick bort blev det liksom droppen. Någonstans mitt i allt blev det värre. 

  

Jag träffade läkare, undersökte hjärtat, som var som det skulle. Stress kallades det tydligen. Jag tackade Nej till Sjukskrivning. Sånt har jag inte tid med, jag har ju saker att göra! Massor med Saker. Vid ett tillfälle, kort därefter, träffade jag en kurator på vårdcentralen som jag kände att jag inte kunde prata med. Via jobbet kom jag till en psykolog som däremot kändes mycket mer rätt. Men det tog tid. Jag är lite trög på det viset. När det gäller att förstå mig själv, att vilja prata om mig själv (det tog ca tre samtal innan hen bad mig att börja prata om mig själv istället för hur jobbigt andra människor har det i sina liv) eller känna och förstå mina egna känslor (hade jag ens sådana??). Efter lite uppgifter, utmaningar och nya synvinklar började jag sakta hitta en något stabilare grund att stå på. Jag kunde andas igen och pulsen blev mer normal, för det mesta. Läget blev mindre akut.

Kloka Vevve frågade häromdagen sina följare på Instagram vad vi kan idag som vi inte kunde för ett år sedan. Ganska mycket, kan jag svara på det. Ganska mycket mer om mig själv. Det kan jag idag.

Det har gått väldigt mycket upp och ner. Det är fortfarande mycket jag inte förstår och jag har en lång väg kvar till att bli mig själv. Väldigt lite krävs för att jag ska falla omkull men idag har jag fler verktyg för att resa mig än jag hade för ett år sedan. Efter ett halvårs samtal började det lossna för mig rejält. Tyvärr var samtalen slut ungefär då, när jag behövde dem som mest, jag har fått klara mig på egen hand sedan dess. Till en början var det som att falla fritt. Mörker och hopplöshet. Jag visste inte hur jag skulle orka vakna på morgonen. Ändå gjorde jag det. Trots att paniken och ångesten ibland smög sig på från olika håll. Även om ingen kunde se det. För sådant syns inte alltid utanpå.

För att det nya året, 2015, inte skall bli lika påfrestande som det förra har jag därför valt att inleda det på ett annat sätt. 

Jag har köpt mig själv lite tid och kommer under en period arbeta 80%. Jag hoppas att det skall låta mig hinna ikapp mig själv. De 20% jag köper kostar pengar, men ger mig tid att lägga på mig själv och inte minst på familjen. Jag vet redan vad jag ska göra med tiden. Och vad jag definitivt inte ska göra med tiden. För om det är något som är helt värdelöst så är det att slösa bort sitt liv på saker som får dig att må så dåligt att du inte kan motivera dig själv att fortsätta andas. För att orka med de saker som ändå måste göras behöver jag hitta mig själv i röran som jag blivit, tillåta mig få tid, få ta plats och unna mig sådant som får mig att må bra igen. Jag börjar tro på att jag kan vara värd det. Trots allt det fina som jag är med om är det inte alltid tillräckligt när pressen och stressen blir för stor. När man står ensam och skriker utan att få hjälp eller förståelse får man ta saken i egna händer. 

Om du känner igen något av det jag beskrev ovan se då till att du själv inte hamnar i mörkret som jag varit i. Det är inte värt det och det är Inte En Jävel som tackar dig för att du sliter sönder dig själv. Inte en enda. Allra minst du själv.

Jag tror på riktigt att 2015 kommer kunna bli mycket bättre än 2014. Det trodde jag inte för bara ett par månader sedan. Trots att väldigt mycket har varit riktigt fint och underbart med 2014. Under en bra dag är det som om inget av det jobbiga har varit, men om jag glömmer bort helt kan jag lätt hamna på botten igen. Genom att inte glömma kan jag lättare uppmärksamma tecknen på utförsbacken och då undvika att ramla neråt. 

Jag har skapat en gnutta hopp och det har krävts hårt arbete, familj och vänner för att göra det möjligt. Tack till alla er som inte gav upp när jag själv gjorde det. Ni är inte så många men ni är oerhört betydelsefulla.