Mitt nya schema har startat. Nu finns det lite marginal i livet. För en kort tid i alla fall. Jag hinner tänka tankar från början till slut. Jag hinner lyssna på barnen, till och med leka med dem. Jag hinner med att göra ingenting alls. Och det är då allt sätter igång. Då hör jag vad jag själv tänker och inser att jag finns där inne fortfarande. Under alla lager av Annat, alla Måsten och all Stress, Press, Fix och Trix.
Jag kan se solen gå upp medan jag dricker morgonkaffe, när barnen lämnats av i skolan.
Vara fantasifull och kreativ med en nymixad smoothie i handen.
Hinna jogga eller promenera, yoga och meditera. Hinna plocka med sånt jag vill få plockat. Eller låta bli.
Jag hinner hämta barnen utan andan i halsen. Prata med dem om dagen, på vägen hem. Bygga tillsammans med deras lego, vika deras kläder.
Och känna mig nöjd med att jag valt hur jag spenderat mina minuter och timmar. Vare sig det skulle vara i soffan framför tv:n (inte troligt att det är mitt första val med tanke på att det finns många roligare saker att göra) köra ett träningspass, storstäda, åka pulka med barnen eller baka en tårta.
Hinner sippa på en sojalatte och känna att det nog skulle kunna bli bra med mig igen. Till slut.
Så. Oerhört. Värdefullt.
Jag är tacksam för varje sekund som tar mig tillbaka till mig själv och till familjen.
2 kommentarer:
Så skönt Linnéa om du kan dra ner lite på tempot.Jag njuter med dig och hoppas innerligt att du ska ta dig tillbaka till måbra känslor. Kram Annika
Tack Annika :) Det hoppas jag med!
Skicka en kommentar