Work-in

Det är nog både en fördel och en nackdel  att allt inte syns på utsidan. Du kan inte höra min för höga puls i mitt skratt på dagarna. Du kan inte se min oro i mina nymålade naglar. 

Jag är ensam i allt det och andra vet inte om vad som händer inuti. 

Inte förrän jag berättar om det. Om jag uttalar min oro, berättar om mitt trummande hjärta och min oförmåga att koncentrera mig bär jag det inte längre ensam. 

Det är något jag har lärt mig under det senaste halvåret. Eller, jag håller på att lära mig. På riktigt. Trots all min kunskap är jag vilsen i mig själv och behöver hjälp för att hitta mig igen. Kanske hitta mig själv för första gången. 

Trots två universitetsexamen, en i psykologi och en i praktiskt hälsobefrämjande arbete som spa-, och hälsokonsulent, är det först nu jag förstår allt. Nu när jag inser hur snubblande nära jag var att gå in i den berömda väggen under vintern som var. En hårsmån. Min rädsla fick mig att tacka nej när läkaren ville sjukskriva mig, men jag vet inte vad som fick mig att leta vidare för att faktiskt be om hjälp. Eller hur jag lyckades be om hjälp. Det är stort för mig, jag ber inte gärna om hjälp. Alls. Man vill ju vara duktig och självständig. 

Men eftersom duktigheten inte räcker till hur många varv jag än vrider mig tog jag ändå steget och bad om hjälp. Att sitta i samtal med en person vars arbete det är att hjälpa mig må bra har varit både svårt, jobbigt men även ganska omvälvande. Jag har inget trauma att bearbeta på något vis, men beteenden och tankemönster att förändra. 

Jag jobbar på det, varje dag. Jag har även börjat ge mig själv en mer självklar plats i universum. Den platsen som jag var osäker på om jag förtjänade förut. Med träning kanske jag lär mig att prioritera mig själv, och att göra saker som får mig att må bra. Ni som inte träffar mig ofta, som läser om vårt liv i bloggen kanske tror att det är det enda vi gör, går runt och myser. Bloggen är en bråkdel av vår vardag och långt ifrån allt vi upplever. 

Att ta på mig träningskläder gör mig inte vältränad. Ganska logiskt. Det är så lätt att genom yttre attribut ge sken av att vara något men det krävs arbete för att faktiskt bli den man vill vara. Vi tränar kroppen för att nå ett mål (välmående, bli smal, stark, snabb) och på samma sätt tränar jag mitt inre nu för att bli den jag vill vara. Långsamt mejslas en form fram där jag känner att jag kan må bra, jag har nog aldrig haft en form förut. För första gången börjar jag förstå vem jag vill vara och hur jag ska ta mig dit, men det är en bit kvar. 

Men hjälp av samtalen, en fin chef, underbara kollegor, en stabil make, fantastiska barn och framförallt mig själv har jag möjlighet att nå fram till mina mål och lite till. Det kommer krävas både lite workout och workin. Det är jag värd.