Det är supersant och det gäller det allra mesta. Som det här med dieter till exempel, men det kan vi prata om mer en annan dag för idag tänkte jag prata om mig och min familj.
Jag väljer vad jag skriver här, det gör jag, och nej jag skriver inte om ALLT som händer utan bara enstaka saker. Sådant jag känner för, sådan jag kommer ihåg att skriva om och sådant jag hinner med. Jag får en massa idéer ibland men hinner knappt med någon eftersom det finns ett liv att leva och saker att göra istället. Andra perioder glömmer jag att bloggen finns, när jag minns den tänker jag att jag kanske skulle lägga ner eftersom det antagligen inte är någon som läser ändå.
Men det är även så här att jag inte är en person som tänker låtsas som att allt är sockersött och perfekt hela tiden, varevigaste dag, för så kan det omöjligt vara för någon. Eller har jag fel? Alla måste ju ha jobbiga perioder och skitdagar i sina liv vare sig de berättar det på nätet eller inte? Eller?
Jag misstänker att det kan se helt fantastiskt ut när man ser de utvalda bilderna (både på den här bloggen, på andra bloggar och sociala medier) men det finns ju så mycket annat som inte fotas, dokumenteras eller berättas om. Sådant som ni andra kanske inte får veta. Det är en anledning till att jag ibland lägger in ett frustrerat, deppigt eller sorgset inlägg. För varken jag eller familjen är på topp jämt. Ibland är saker inte så roliga som man önskar, inte så roliga som det kan verka vara. Det är viktigt att minnas när vi dagligen matas med bilder av vackra, glada, lyckliga och framgångsrika människor.
Ibland när jag kommer hem till människor jag inte har varit hos förut så kan jag slås av att det är så Jävla Rent och Välordnat överallt. Kanske är det vi som gör något fel men jag har tidigare blivit jättestressad av att försöka leva upp till bilden av ett hem som ser ut som i en inredningstidning mer än vid högtider. Någonstans på vägen mot ålderdomen har jag bestämt mig för att inte bli stressad över sådant. Mina livsval har lett mig till platsen där jag är nu och gett mig de förutsättningar jag har. Varför ska jag be om ursäkt för det och låtsas som att jag egentligen är någon annan än jag är. Besöker du oss en vardag kommer du till en vardag med nytvättade kläder i en hög på vardagsrumsgolvet, leksaker i trappan, mössor och vantar på hallbyrån och kanske en blöt handduk på badrumsgolvet eller ännu värre icke-inredningstidningsaktiga-livsstilsval-brott.
Jag vill inte heller sitta och ursäkta mig för att vi inte byggt om i köket eftersom det bara är en stackars hyresrätt. För det är ju en hyresrätt och vi gillar läget liksom. Så här ser det ut, här bor vi och visst kanske vi har tankar om att byta gardiner någonstans eller en annan möbel på något ställe men vi vill inte sitta och säga att vi är missnöjda bara för att ingen ska få möjlighet att döma vårt hem, vårt liv för att det inte ser ut som om vi är miljonärer och har anlitat en inredningsdesigner och personlig coach för att skräddarsy vårt exklusiva liv. Eftersom vi inte är det.
En av många bilder som inte hamnat på bloggen innan och som inte är direkt tillrättalagd. Foto by: Emilia.
Jag får ibland känslan av att många vill göra just det, ursäkta sig och peka ut allt som någon (som mig, en gäst och helt vanlig människa) skulle få för sig att anmärka på, innan man får chansen att göra det. Men jag gör inte sånt. Jag sitter inte hemma hos dig eller någon annan och undrar hur de tänkte när de valde tapet, eller träningsform, eller arbete, sambo eller något annat heller. För vi är de vi är och vi väljer utifrån de vi är och ibland så bara måste vi gilla läget, så som det är. Hänger ni med? Du, ditt liv och din vardag duger gott. Låt oss prata om annat istället för småsakerna du tror att du borde skämmas över och låt oss strunta i klädhögen på golvet en liten stund. Inte för att jag uppmuntrar till total anarki eller att låta hygienen förfalla, utan för att vi ska kunna slappna av och bara umgås med varandra.
Jag undrar hur mycket tid människor ägnar åt att oroa sig för vad andra människor ska tycka om dem. Och hur mycket tid man ägnar åt att tycka saker om andra människor ifall de skulle ha något att tycka om en själv, bara för att ha svar på tal. För friskrivning.
Alltså, vi har en grön vardagsrumsmatta och två barn för att det passar oss. Du kanske har tre hundar och en röd taklampa för att det passar dig. Jag bryr mig inte så länge du är nöjd med dina val, vare sig jag skulle välja samma eller inte. Jag gillar att vi är olika och att du har ditt unika liv. Fortsätt så :)
2 kommentarer:
För precis, precis så är det. Du är klok du, Linnea. Jag, som numera egentligen bara känner dig genom bloggen och Facebook förundras ofta över hur fantastiskt ni har det. Men det är ju bara en del av verkligheten. Vi behöver hela verkligheten för att bli riktiga människor. Kram!
Ja, så sant så! Jag hoppas att mina röriga tankar blir begripliga. Visst gillar jag nystädat samt ordning och reda men till en viss gräns. Det måste finnas utrymme för mänsklighet och vardag i det hela. :-D Det gäller att komma ihåg att alla har en vardag bakom allt det vackra vi visar upp.
Skicka en kommentar