Jag vet inte om det beror på kort stubin eller på att jag ligger på stupkanten och balanserar. I vilket fall som helst håller jag på att explodera, eller kanske implodera beroende på sakernas gång. Det pågår en storm inom mig som inte kan kontrolleras. Nej, det syns inte utanpå, men det betyder inte att den inte finns där. Jag känner den hela tiden. I mina konstant värkande muskler i nacke och axlar, i mina sammanbitna käkar, i mina korta andetag och i mitt snabbt bultande hjärta. Ni kan inte se det.
Kanske blir jag lite extra stressad av min insikt i vikten av en meningsfull fritid för att hantera inneboende explosiviteter, speciellt när jag samtidigt vet att jag närapå helt saknar en sådan. Meningsfull fritid. För är det något som inte betyder något i det stora hela så är det de saker som är betydelsefulla enbart för mig. Det är mina betydelsefulla saker som oftast läggs åt sidan och prioriteras bort. För min tid finns inte. Jag kan inte kräva tid för det kostar så mycket annat.
Jag förstår att ingen förstår något av detta och jag klandrar ingen. Jag är ensam om explosionsrisken och tar fullt ansvar för den. Om jag misslyckas ska ni veta att jag kämpat länge för att hålla ihop. Ibland är det lättare, ibland svårare. Hösten är alltid svårare och nu knakar det i mig, konstant.
Jag sträcker mig ut men når aldrig fram för jag sitter fast och stelnar långsamt.
Frågan är om någon mer än jag kommer märka när det smäller, det är sällan någon gör det.
Linnéa gumman jag ser att du inte alls mår bra! Du måste våga visa alla i din närhet hur du mår. Beskriv för både Sverker och barnen ( barn förstår oftast mer än man tror)hur du känner och be dem hjälpa dig. Var inte heller rädd att söka hjälp vid tex företagshälsovård, att få prata med en utomstående kan lätta många tankar och känslor ibland. Kram Annika
SvaraRaderaTack Annika. Jag är fruktansvärt dålig på att prata om vad jag känner. Det är lättare att skriva om det. När jag säger orden låter de aldrig som det är tänkt. Det går över. Det brukar det göra. /L
SvaraRadera