Alla dessa dagar

som tillsammans bildar vardagen som man lever i. 

Det bor en rastlöshet i mig som inte funnits förut. Inte så vitt jag kan minnas. För det är inte så att jag har brist på saker att göra eller svårt att få tiden att gå. Snarare tvärtom, dygnen går för fort och timmarna räcker inte till. Det finns inte tillräckligt med sekunder för att hålla reda på allt man borde göra, allt man måste göra och definitivt inte för allt man skulle vilja göra. 

Trots det kryper det i mig. 

Och jag vet inte vad det beror på eller hur jag ska hantera det. Det är som om jag längtar efter något...eller inte längtar, snarare väntar på något. Jag har bara ingen aning om vad. Det är som om något saknas eller som att jag missar något hela tiden. Kanske något jag har glömt bort att jag skulle göra. Jag har en oändlig mängd saker jag vill göra, faktiskt gör och gillar att göra. Så det är inte brist på inspiration, fantasi, idéer eller vilja som saknas. Det är nog den valbara tiden som är bristen. Som om jag inte sträcker mig tillräckligt långt ut. 

Jag tror att jag kan lite mer ändå.

Men jag vet inte om det räcker till som förklaring. Vi fyller våra sekunder med inrutade rutiner samt en och annan händelse utöver det. Inplanerade roligheter att se fram emot samt oplanerade lugna stunder utan en massa måsten. 

Ändå kryper det i mig, trots alla njutbara stunder i vardagen och det fullspäckade schemat. Jag vill mer ändå. Jag vill tro att mina möjligheter är oändliga, men det är svårt när man sitter i sin inrutade ruta utan att kunna röra sig. För så känns det ibland när man inte själv får bestämma över sin tid.

Kanske beror det bara på att dygnen med barfota fötter och ljusa kvällar tagit slut för i år. Kanske hänger det ihop med att rutinvardagen blir så mycket mer uppenbar efter ledigheten under sommaren samt att det är så väldigt långt kvar till nästa ledighet. 

Trots små guldkorn i vardagen och små saker att njuta av varje dag ligger rastlösheten och skaver i utkanten. Kanske går det över, kanske kommer jag på ett sätt att klia tillbaka så jag slipper det irriterande krypandet i kroppen. Det återstår att se.