En ny värld öppnar sig...

Eller ja, riktigt så dramatiskt kanske det inte är. Men efter ett halvårs aningar om att glasögonen på jobbet inte var helt hundra kom jag iväg på en synkoll. 

Jag hade tydligen rätt. Mina, rätt svaga, terminalglasögon var för starka. I alla fall på ena ögat. Jag har haft två dåliga val under en ganska lång tid. Ansträngande för ögonen utan glasögon eller ansträngande med glasögon. När man sitter framför en skärm hela dagarna blir det rätt många timmars ansträngning. Inte konstigt man är trött i huvudet ibland. 

Men nu har jag alltså fått ny styrka och nya bågar. Att välja bågar var det mest världssvåra jag har gjort. Det är nog lättare att föda barn. Eller kanske inte men...nästan. 

Dagen efter jag hade beställt dem grät jag och ångrade mig. Oh, yes. Jag var ett vrak. När jag gick till butiken för att ändra beställningen var det försent. Då darrade jag på läppen och gick därifrån. 

Med lite perspektiv kände jag till slut att det kanske skulle bli ok. Nu när jag har dem känns det...kanske lite ok. Det var liksom det sämsta av flera dåliga alternativ. Och det har helt och hållet med fåfänga att göra. Jag kan inte se mig själv passa i några glasögon alls. Jag vill vara så där snygg i ett par brillor som vissa människor är, men icke. Och jag vet inte heller hur man gör när man väljer.

Man vänjer sig väl antar jag. Däremot beställde jag ett par till som troligtvis kommer att bytas ut. Men jag ska ge dem en liten, liten, liten chans innan jag börjar om med väljandet igen. Ett bågbyte känns väldigt troligt i alla fall :-p 

Tur att man har Stampe som ger en perspektiv. Medan barnen fnissar åt att se mig i brillor bryr han sig inte ett endaste dugg. 

Han är rätt bra han, den där hittekaninen som hittades övergiven under en bil tillsammans med ett gäng syskon...mitt i smällkalla vintern. Vi är glada att han kom till oss, även om han kissar i soffan ibland. Vi tycker synd om honom som var tvungen att flytta inomhus redan nu, men han verkar rätt glad över att ha sällskap igen.